Två dygn har bara rusat förbi och rymt typ de alla flesta känslorna som existerar typ. Första kvällen introducerades vi för Laylacs arbete och livet i flyktinglägret. När vi fick se en kortfilm gjord av en 13-årig flicka om hemskheter och barn som dödats av militärer här i lägret var inte många ögon torra.
"People live to die. Palestinians die to live". BAM. Förutom hemska bilder på barn som inte längre finns med oss så var det allt hat som fick det att knyta sig i magen. Hur ett 13-årigt barn kan känna så mycket hat, och ha varit med om så pass mycket är fortfarande helt ofattbart. Som vi fick berättat för oss så blir barnen politiskt medvetna i ung ålder, de hinner inte vara barn innan de kan prata politik. De flesta de känner har ju varit i fängelse för politiska aktiviteter eller ställningstaganden så det är väl inte så konstigt i guess. Allt är politik. Men man mår likförbannat illa. Den här sjuka känslan av att man som svenne här känner sig typ.. smutsig över hur privilegiad man är. Det ger verkligen perspektiv på livet. En kille som skulle visa oss runt i flyktinglägret sa att sex av hans nära vänner mördats. En fick ett skott i huvet två meter framför honom. Hade jag kunnat gå vidare efter det? Tror fan inte det alltså! I Sverige hade man gått i terapi. Liknande historier kryllar det av här.
Palestinierna vi pratat med vill inte ha fred, inte i en Israelisk stat. För dem handlar det om rättvisa. Rättvisan som borde ge de tillbaks sitt land, rätten att återvända till sina hembyar. Det sjuka är att det är flera generationer som växt upp här i lägret sedan deras farfar lämnat sitt hus med endast sin nyckel och kläderna han hade på sig, och fortfarande bor de här. Men de har hopp, det är det som är så fantastiskt. För vad blir en människa utan hopp? Allra helst människa med så mycket hat inom sig.
Vår rundtur i Dheisheh camp var fin på nåt sätt. Det är så mycket bättre än jag föreställde mig innan. Barnen och människorna man möter är så fina. Väggarna kryllar av grafitti och utsikterna är fab. Jag tycker det är något vackert med trångbodda, sunkiga områden - nästan tragiskt. Kontrasterna är stora. I Israel känns det som alla krigar mot varandra. Här krigar alla enade tillsammans mot Israel. Ändå hävdar de vi pratat med att om de skulle få rättvisa och Palestina återigen blir Palestina så skulle alla människor på jorden vara välkomna, även israeler. En gränslös värld som ideologisk dröm sa nån annan.
Här hos Laylac hänger massa skönt folk. Volontärer från andra länder men även många lokala. De röker precis överallt och jalla är nog det ord man hör mest. Efter introduktionen igår hade några av killarna förberett käk som vi bjöds in att ät tillsammans med dem. Vi stod alla och trampade nervöst utanför köket och de fick nästan dra in oss för att få oss att ta för oss. När vi igår kväll satt med två flaskor vin och de kommer in så tar de direkt för sig av vinet, precis som det ska vara. Är man svensk så är man. Farbröderna som har yttersta ansvaret för oss är dögoa, igår kom de som sagt in och satte sig med syfte att vi ska kunna lätta våra hjärtan så vi slipper gå runt och bära på allt hemskt man känner. Alla killar är skoj, lär oss arabiska, vissa lär de folkdans och igår hade vi en helmysig singalong kväll där Louise blowed us away med sin skönsång och fantastiska talang.
Idag har vi varit i Betlehem hela dagen. Var inne i Nativity church där Jesus antas ha fötts. Åt asgod falafellunch med farbror Naji, som förövrigt har en Miller mustasch och samma parfym som Erik. Vi skrattade länge åt frågan om jag kommer knyta an lite extra till honom på grund av det. Personligen fick jag mest ont i magen. Sen trängdes vi på tacky marknad, var på studiebesök på en organisation som arbetar för Palestinska flyktingars rättigheter och till sist var vi på rundtur i ett annat flyktingläger som heter Aida camp. Tänk att bo innanför en mur utan nåpgra som helst rättigheter. Titt som tätt kommer militären och skjuter in tårgasbomber. Vi var uppe på ett tak idag som var helt fullt av dem. Nu öser regnet ner utanför vilket innebär att det låter som det regnar här inne, tunga strilar på plåttaket. Konstigt nog börjar jag nog redan landa här. Det är kallt här inne, elavbrotten är många och cigarettröken ligger tjock. Men den mänskliga värmen är stark och engagemanget stort. Första julklappen är inhandlad och autokorrekt är störigt.
Over and out.
Kommentera