Sitter här med iskalla fötter men svettas. Väntar på att det ska finnas varmvatten att ta en välbehövlig dusch i. Kvällens planerade träning blev två kex och lucia-sång. Har nyss packat ner en massa saker jag ska skicka hem till Sverige eftersom det är dags imorgon, håller alla båda mina tummar att det går vägen. Om tio dagar är jag hemma i Stolpis igen. Tur att det är julledigt så man slipper vänja sig vid ensamma frukostar och toastunder på direkten.
Idag skulle vi haft besök av nån minister för fångar men hem dök aldrig upp. Inte jätteförvånande ändå. Istället drog vi in till Betlehem och shoppade stora hål i plånkan. Som en härlig shoppingdröm! Tänka sig att man skulle gå och bli en sån storkonsument här. På promenaden hem hittade vi guds gåva till folket: knefeh! Den goda varma söta ostdesserten jag pratat om tidigare.
Igår pluggades det för fullt här hemma. Ute i solen så länge man pallade och inne i kylskåpet till allrum så länge man pallade. Vilka bra historier vi har fått förmedlat till oss genom dessa killar! Ska nog trycka dem och ge bort till folk i jul, helst släkt som känner sig tvingade att läsa. Med detta privilegier föddes ett ansvar, ett ansvar att sprida information om palestiniernas verklighet. Jag känner mig mycket dedikerad.
När vi framåt kvällen tog tag i vår tristess och gick för att shoppa lucialjus och choklad kom ett gäng overallsbeklädda män springande över sägen med elpistoler och Palestina själar virade runt huvudet. Vår allra första reaktion var att vända om hem, rädsla, soldater. Förstod ganska fort att det ju var samma sorts tjommar vi mött affischerande uppe i campet häromdagen. De ser riktigt läskiga ut i sin fulla muddering, obehagliga liksom. Dessutom hade de flesta vapen av olika alvarlighsgrad. Tjommarna är medlemmar i PFLP (Popular Front for the Liberation och Palestine) som är det parti som många av killarna vi intervjuat anklagas vara medlemmar i. Gatorna kryllade av unga män och pojkar (framförallt) och vi lärde oss att det är någon årsdag för PFLP. Detta skulle tydligen firas med en show uppe i campet. När de väl kom ut på gatan där vi stod såg vi en israelisk flagga bli överkörd och en massa maskerade män (judging by deras kroppshyddor) som kom marscherande. Smällare smälldes och röda flaggor viftade över folksamlingen. Det var väldigt mäktigt på nåt sätt samtidigt som det var lite läskigt med. Mot slutet kändes talet bara argare och argare och med vetskap om att det finns inte så bra personer med i partiet så begav vi oss hemåt. Det som berörde och skrämde mig mest var nog när en liten pojke stolt visade upp en kniv han hade i fickan. Andra barn hade elpistoler. Att så många barn här övar på stenkastning, hyllar extrema partier som PFLP, bär vapen och drömmer om fängelset gör mig illa till mods. Men hur kan man låta bli att påverkas av sin miljö? Där allt detta är normalt är inte alternativa lösningar lika många. Ur mitt perspektiv handlar det om att bli vuxen för snabbt, lära sig stämnga in känslor och kamp. Kampen har pågått sålänge och är en st del av barnens barndom. Ockupationen är ständigt närvarande och inskränker varje dag människors vardag.
Nästa anhalt var en trevlig pub som var mycket julpyntad. Vår Hamza kände ägaren och insisterade på att vi skulle dit, jag är mycket glad att vi hängde på. Vi käkade sushi och drack öl, rökte shisha och åt tiramisù. När allt ätbart var slut flyttades bordet och vi dansade loss för fulla muggar. Så otroligt välbehövligt med en utekväll!! Och med vilket gäng sen!
Over and out.
Kommentera