Nu sitter jag i adventsljusstakens ljus och myser med en kopp te och en sk*nkmacka på vörtbröd i näven. I Stolpis. Lyssnar givetvis på arabisk musik och känner mig lätt desorienterad, men mycket glad och hemma.
När jag igår natt skrev ett långt sista blogginlägg i minst en timme som sedan försvann gav jag upp. Idag har jag ny energi.
I lördags var vi lediga och spenderade nästan hela dagen shoppandes i gamla stan. Denna fantastiska plats! En del julklappar har jag minsann hittat. För det är ju jul alldeles straxt, vilket känns helt vansinnigt.
På kvällen firade vi vår Pia som fyllde 22 på en mysig restaurang, äntligen tillät magen mig lite föda. Och ett glas vin slank med. Det har varit en del att förbereda inför resan hem. Som bekant skickade vi ju hem ett paket med typisk palestinska saker. Nu har även skrivblocken börjat rensas, surfhistorik likaså. Alla bilder som kan härledas till arabisk kultur har raderats och lagts upp på Dropbox, mailen är rensat. En hittepå-historia om vad vi pysslat med dessa fem veckor har övats in och tillsist var det även dags att inaktivera facebook och ta bort en massa appar från plattan. Att man ens behöver hålla på så här är absurt. Helst av allt vill jag bara skita i det, hälsa vakterna på flygplatsen med fuck you, ha t-shirt som tydligt visar min arabiska tatuering och ha väskan full av palestinska saker. Problemet är att det som kan hända är att man blir svartlistad. Jag ska tillbaks till Palestina, en dag.
I söndags var det utvärdering på Ossim Shaloms kontor följt av ett mycket intressant studiebesök till ett ultra ortodoxt college. Kvinnan vi fick äran att träffa hade startat upp det med fler och hade en fantastisk människosyn. Mycket handlar om att engagera sitt grannskap, lära känna varandra och tillsammans stärka sitt närområde. Ultra ortodoxa män jobbar oftast inte, de studerar de heliga böckerna. Att kunna erbjuda akademisk utbildning till ultra ortodoxa gör att även de får kunskap och förståelse om världen med all sin mångfald. Något jag verkligen tror är jätteviktigt. Delvis för att jag tycker de är lite läskiga eftersom jag har svårt att förstå dem. Dagens tips: googla ultra ortodoxa judar.
Jag och två glada resekompisar tog sedan en taxi upp till Mount of Olives som ligger öster om gamla Jerusalem. Mount of Olives är uppkallat av de olivodlingar som förut täckte berget, nu är där istället 150 000 gravar. Utsikten är otrolig och Dome of the rock glänste mot den morka himlen och beiga staden.
I lördags var vi lediga och spenderade nästan hela dagen shoppandes i gamla stan. Denna fantastiska plats! En del julklappar har jag minsann hittat. För det är ju jul alldeles straxt, vilket känns helt vansinnigt.
På kvällen firade vi vår Pia som fyllde 22 på en mysig restaurang, äntligen tillät magen mig lite föda. Och ett glas vin slank med. Det har varit en del att förbereda inför resan hem. Som bekant skickade vi ju hem ett paket med typisk palestinska saker. Nu har även skrivblocken börjat rensas, surfhistorik likaså. Alla bilder som kan härledas till arabisk kultur har raderats och lagts upp på Dropbox, mailen är rensat. En hittepå-historia om vad vi pysslat med dessa fem veckor har övats in och tillsist var det även dags att inaktivera facebook och ta bort en massa appar från plattan. Att man ens behöver hålla på så här är absurt. Helst av allt vill jag bara skita i det, hälsa vakterna på flygplatsen med fuck you, ha t-shirt som tydligt visar min arabiska tatuering och ha väskan full av palestinska saker. Problemet är att det som kan hända är att man blir svartlistad. Jag ska tillbaks till Palestina, en dag.
I söndags var det utvärdering på Ossim Shaloms kontor följt av ett mycket intressant studiebesök till ett ultra ortodoxt college. Kvinnan vi fick äran att träffa hade startat upp det med fler och hade en fantastisk människosyn. Mycket handlar om att engagera sitt grannskap, lära känna varandra och tillsammans stärka sitt närområde. Ultra ortodoxa män jobbar oftast inte, de studerar de heliga böckerna. Att kunna erbjuda akademisk utbildning till ultra ortodoxa gör att även de får kunskap och förståelse om världen med all sin mångfald. Något jag verkligen tror är jätteviktigt. Delvis för att jag tycker de är lite läskiga eftersom jag har svårt att förstå dem. Dagens tips: googla ultra ortodoxa judar.
Jag och två glada resekompisar tog sedan en taxi upp till Mount of Olives som ligger öster om gamla Jerusalem. Mount of Olives är uppkallat av de olivodlingar som förut täckte berget, nu är där istället 150 000 gravar. Utsikten är otrolig och Dome of the rock glänste mot den morka himlen och beiga staden.
Mount of Olives
Efter detta åkte vi till Western wall på Temple Mount i Gamla Jerusalem. Temple Mount är judarnas heligaste plats och det är hit de vänder sig när de ber. Väggen är det enda som finns kvar av de två tempel som tidigare legat där och judar pilgrimsvandrar dit. Min upplevelse var mycket stark, det var nästan lite obehagligt att vara där. På den kvinliga sidan där vi fick vara kryllade det av kvinnor i alla åldrar och med olika utseende men det de hade gemensamt var att de vaggade fram och tillbaks med en bok i handen eller upptryckt i nyllet. Många grät hysteriskt. Dessutom backar de ifrån muren eftersom man tydligen inte får vända den ryggen. Religion alltså, så jävla ballt. Området kryllade av soldater och judar i olika form.
Angående ultra ortodoxa judar, elle rjudar i allmänthet i och för sig, så är jag inte klar. Har hundra frågor vi inte haft utrymme att ställa till någon. De är inte helt lätta att stanna på stan heller.
Jag har fortfarande inte fått veta hur skalliga judar fäster sina kippor. Eller vad de olika utstyrslarna de bär står för, är det olika familjer? Olika tidpunkter man bär de olika? Får nog ha google-maraton. Nåt annat jag kännfattas mig är insikt i det israeliska vardagslivet. På Västbanken fick vi leva med palestinierna på ett mycket mer givande sätt. Vara en del i deras vardag helt enkelt. I och med vårt projekt att intervjua barn som fängslats har vi även varit hemma hos många familjer, för att inte tala om när vi blev bjudna på middag. I Israel har vi bott på hotell. Det mest privata som finns om man frågar mig.
Nästa gång jag åker till Israel och Palestina vill jag träffa bosättare. För mig är det de ondaste människorna här (förutom soldaterna). Hur man ens kan bo i andras hem är för mig obeskrivligt. Att varje dag se hur arabernas rättigheter kränks. Att vara en del av det eftersom man ju bor så billigt och får ut så mycket ekonomiskt av det. Nästa sak är soldater. Eftersom alla israeler praktiskt taget tvingas göra militärtjänstgöring är det otroligt intressant. Jag vill ha insyn i vad de lär, hur de blir så hjärntvättade att de kan utföra de handlingar de gör. Jag tänker även på alla israeler som är pro-palestina, vänster, och hur mycket de måste lida av vad de tvingas genomföra. Alla har dock ett val. I min egen inskränkta värld tror jag mig kunna säga att jag hade vägrat. Vår Guy vägrade. Han har suttit fängslad därför och har fortfarande svårt att få jobb, MEN han är den absolut tuffaste ballaste rå-aktivisten ni kan tänka er. För mig hade det varit värt det (hoppas jag hade vågat). Någon berättade för mig att man i Sverige i princip är tvingad till psykiatriskt stöd efter utomlands-tjänstgöring. I Israel finns såklart inte detta stöd, eller finns gör det om man själv söker. Israeliska soldater super, knarkar och ursäkta ordvalet knullar bort all sin ångest över vad de tvingas genomföra. Jag vill träffa soldater, hjärntvättade, vägrande och lidande sådana. Nästa gång.
Resan hem gick ganska bra trots allt. Jag slapp utfrågning men var ganska ensam om det. I princip det första som hände var att de plockade ut två av oss och förhören började. Vad har ni gjort här? Vart har ni varit? Har ni hjälpt araber? Sju historier måste gå isär, som tur var fick de inte chansen. Hur mycket keramik hade jag i väskan? Och vart var det köpt? Skit i det ni ville jag säga. Stackars Agnes blev extra utsatt men klarade det galant. Absurt hur de kan leka med och utöva övervåld mot vanliga människor. Hade de vetat vad vi gjort på Västbanken hade vi stämplats som terrorister och aldrig fått komma tillbaka. Det gick tillsut vägen men fem timmar tog det tills vi satt vid gaten. Vi slapp strippa och bara en väska packades upp.
Angående ultra ortodoxa judar, elle rjudar i allmänthet i och för sig, så är jag inte klar. Har hundra frågor vi inte haft utrymme att ställa till någon. De är inte helt lätta att stanna på stan heller.
Jag har fortfarande inte fått veta hur skalliga judar fäster sina kippor. Eller vad de olika utstyrslarna de bär står för, är det olika familjer? Olika tidpunkter man bär de olika? Får nog ha google-maraton. Nåt annat jag kännfattas mig är insikt i det israeliska vardagslivet. På Västbanken fick vi leva med palestinierna på ett mycket mer givande sätt. Vara en del i deras vardag helt enkelt. I och med vårt projekt att intervjua barn som fängslats har vi även varit hemma hos många familjer, för att inte tala om när vi blev bjudna på middag. I Israel har vi bott på hotell. Det mest privata som finns om man frågar mig.
Nästa gång jag åker till Israel och Palestina vill jag träffa bosättare. För mig är det de ondaste människorna här (förutom soldaterna). Hur man ens kan bo i andras hem är för mig obeskrivligt. Att varje dag se hur arabernas rättigheter kränks. Att vara en del av det eftersom man ju bor så billigt och får ut så mycket ekonomiskt av det. Nästa sak är soldater. Eftersom alla israeler praktiskt taget tvingas göra militärtjänstgöring är det otroligt intressant. Jag vill ha insyn i vad de lär, hur de blir så hjärntvättade att de kan utföra de handlingar de gör. Jag tänker även på alla israeler som är pro-palestina, vänster, och hur mycket de måste lida av vad de tvingas genomföra. Alla har dock ett val. I min egen inskränkta värld tror jag mig kunna säga att jag hade vägrat. Vår Guy vägrade. Han har suttit fängslad därför och har fortfarande svårt att få jobb, MEN han är den absolut tuffaste ballaste rå-aktivisten ni kan tänka er. För mig hade det varit värt det (hoppas jag hade vågat). Någon berättade för mig att man i Sverige i princip är tvingad till psykiatriskt stöd efter utomlands-tjänstgöring. I Israel finns såklart inte detta stöd, eller finns gör det om man själv söker. Israeliska soldater super, knarkar och ursäkta ordvalet knullar bort all sin ångest över vad de tvingas genomföra. Jag vill träffa soldater, hjärntvättade, vägrande och lidande sådana. Nästa gång.
Resan hem gick ganska bra trots allt. Jag slapp utfrågning men var ganska ensam om det. I princip det första som hände var att de plockade ut två av oss och förhören började. Vad har ni gjort här? Vart har ni varit? Har ni hjälpt araber? Sju historier måste gå isär, som tur var fick de inte chansen. Hur mycket keramik hade jag i väskan? Och vart var det köpt? Skit i det ni ville jag säga. Stackars Agnes blev extra utsatt men klarade det galant. Absurt hur de kan leka med och utöva övervåld mot vanliga människor. Hade de vetat vad vi gjort på Västbanken hade vi stämplats som terrorister och aldrig fått komma tillbaka. Det gick tillsut vägen men fem timmar tog det tills vi satt vid gaten. Vi slapp strippa och bara en väska packades upp.
Nu ska jag väcka min älskling och påbärja the julstöksdag. Granan ska kläs, julmaten ska inhandlas och tillagas, klapparna ska slås in och lägenheten ska julstädas. Ser fram emot allt av det och framförallt morgondagen.
Slutligen vill jag passa på att tacka alla som läst min blogg under min resa och massa tack för alla snälla kommentarer. Jag hoppas att någon lite gnista av intresse för denna otroliga kontext har väckts och att jag får ge er alla en fet jule-kram inom en snar framtid. GOD JUL!
Over and out.
Slutligen vill jag passa på att tacka alla som läst min blogg under min resa och massa tack för alla snälla kommentarer. Jag hoppas att någon lite gnista av intresse för denna otroliga kontext har väckts och att jag får ge er alla en fet jule-kram inom en snar framtid. GOD JUL!
Over and out.
