Nu på kvällskvisten fastnade jag i köket med lite blandat Laylac-folk lite för sent för min mossiga hjärna. Historier forsar ur Dheisheh killarnas munnar i samma takt som cigarettröken. Förutom att försöka lura i mig att det är kött i falafel i Palestina och att bevisa hur knäppa vi svenskar är har jag lärt mig hur svårt det är att bli bra på att kasta stenar och molotovcocktails. Det är tydligen ganska lätt att man som nybörjare lyckas träffa sig själv eftersom man svingar runt med armen när man kastar sten. Molotovcocktails kan även studsa i väggar och tillbaks på en. Det är ju inte alltför bra, därför bör man ge sig ut på nåt fält och öva innan man försöker kasta på människor (om soldaterna nu kan klassas som det, olika åsikter råder om detta). För en månad sen var tydligen stället vi bor på och hela resten av flyktinglägret fyllt med tårgas, shit happens. Hoppas vi slipper erfara det. Idag blev en stor företrädare för palestinska frihetsrörelsen en martyr. Han fick i sig för mycket tårgas i samband med ett par för många slag från israeliskt soldater. Många sörjer såklart detta, palestinier behöver som jag sagt tidigare moraliskt stöd och alla som kämpar för deras rättvisa bör få leva. Punkt slut. Att killarna har så många historier om hur de börjat brinna när de flyr undan soldater, hur ljudbomber precis vid öronen gör att man blir galen och ser grönt eller hur tårgas på nära håll känns ger mig fortfarande kalla kårar. Det märks liksom i rummet när de skrattar bort sina hemska historier som om det vore helt normalt att inte vi tycker det, jag har mycket svårt att skratta åt skiten. Samtidigt förstår jag ju att de skrattar, det är ju så jag hanterar svårigheter själv. Ännu har inte innehållet i dessa historier blivit normalt för mig, phuh.
Imorse efter frukost började jag med att bränna mig lite i solen (stackars mig right?), men bara lite. Detta medans vi försökte tillsammans reda ut lite oklarheter från en av gårdagens intervjuer. Resten av förmiddagen spenderade jag med att renskriva den intervjun, motvilligt vill jag tillägga. Att jag redan försöker undvika att plugga trots att det här är intressant känns läskigt i och med att jag har en tenta att skriva i mellandagarna som inte känns det minsta intressant. Men tror det var mest solen som lockade faktiskt. Vi intervjuade sen en tjomme på nåt departement för rehabilitering för fångar, ex-fångar och deras familjer.
Nästa intervju var hemma hos en 20årig kille i Dheisheh. Finrummet var lika pråligt som alltid och väggarna glittrade. Vi fick under intervjun juice, kex, kaffe, te och tillsist salta kringlor. Allt enligt rutin verkar det som för det är likandant på varje besök i någons hem. Otroligt generöst folk det här. Killen hade varit arresterad två gånger innan han fyllt 18, första gången var han 16 och andra 17. Sammanlagt satt han inne i 2,5 år. Första gången var det falska anklagelser och andra gången hade han både kastat sten och molotovcocktails. Vad gjorde att han faktiskt gjort det han anklagades för under första arresteringen andra gången undrar jag. Kan inte låta bli att tänka att han blev förstörd av sin tid i fängelset, frusterad och arg liksom (egen tolkning). De här intervjuerna gör en matt, nästan tom. Dels för att de är mellan 3 och 4 timmar långa och dels för att de är mycket detaljrika och röriga. Hela förhörsprocessen är ett spel och barnet flyttas runt mellan isolering och förhörsrum i många dagar. Denna gång var det runt 40 dagar båda arresteringarna. I förhörsprocessen får barnet utstå en hel radda fula knep och spel som ska få honom att erkänna. Här kommer några ur skörden: Det kan vara så kallade birdsroom där man sätts i en cell med låtsasfångar som ska försöka lura reda på information genom att fejka en relation. Det kan vara en kvinna som är lättklädd och lovar frihet eller exempelvis sex i utmanade kläder mot ett erkännande. Det kan vara skrik, våld, tortyr eller hot om att barnets mamma ska fängslas med honom (jag fortsätter skriva honom eftersom alla sex personer gruppen intervjuat har varit killar) eller att han kommer få sitta tio år i fängelse istället för två. You name it, varje fult knep som finns har de använt. De får heller inte tillgång till advokat först efter domen har kommit, och domen kommer oftast efter månader i fängelset och tiotal framskjutningar av olika idiotiska anledningar. Killen från idag fick sin dom ungefär halvtid båda gångerna han satt, efter tre månader av hans sexmånaders dom och efter ett år av hans tvåårsdom. Idioti. Han fick även sitta fyra dagar med bundna armar och ben på en stol, varje gång han somnade fick han stryk. Fräscht. En annan idiotisk sak är att det finns en lag, tamirlagen (?) som gör det möjligt att fällas genom hörsägen. Barnet behöver alltså inte ha gjort det han anklagas för sålänge någon har namngivit honom. Alltså spelar det ingen roll om han gjort det eller inte. När de berättar om sitt arresterande är det ofta mycket detaljrikt, jag tror att det på nåt sätt är terapeutiskt för dom att få berätta. Att få berätta sin historia för någon som inte tycker det de varit med om är normalt. Här är det abnormala normalt. När vi frågar om framtid och drömmar är första svaret oftast att det inte går att drömma om framtiden när det faktum att man är palestinier räcker för att man som barn blir uppsliten ur sin säng mitt i natten för att sedan fängslas i jag-vet-inte-hur-många-månader. Ofta sätts man ute i regnets och kylan utan kläder mitt i vintern eller kanske i en container. Jag funderar mycket på hur detta påverkar deras liv, att förlora flera år av sin barndom på grund av idiotiska anklagelser om stenkastning eller politisk tillhörighet. De vi träffat berättar om många svårigheter som följer efter frisläppning. Det är svårt att få jobb, de betyg man får i fängelset erkänns inte alltid av universitetet, svårare att hitta en fru, mat- och sömnproblem till följd av rädsla, aggressioner och ilska som många gånger vänds utåt, familjen lider och lever i oro etc etc. Det tål att sägas igen, nästan alls här har suttit inne någon period av sitt liv vilket i sig självt är sjukt. Att behöva ljuga om sitt namn är många barns verklighet. Barn som vet precis hur det är i fängelset eftersom familj, släkt och vänner har upplevt det. Dessutom lär de sig tidigt att man inte ska gråta, man måste var stark och hård som en sten för att överleva. Alla vi har träffat har klarat det. De har aldrig erkänt, vare sig de var skyldiga till det de anklagats för eller inte. De har utstått våld, tortyr, hot, isolering, hungerstrejker och gud vet vad utan att säga ett knyst. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som händer med dom som inte klarar av detta, de som erkänner falska anklagelser eller tjallar på andra. De hade jag velat intervjua. De killar vi träffat har haft sina egna unika historier men mycket har varit samma. De har alla pallat.
Over and out.
Kommentera