En sån galen dag jag haft, bästa lucian nånsin tror jag! Allt blir så lätt galet här i Palestina.
Kommer ni ihåg dagcentret för personer med funktionsnedsättningar jag praktiserat på? Det heter Al-Basma och där var vi idag. Vi fick äntligen användning för alla lucia-sånger vi övat in och det blev fantastiskt. Alla 30ish härliga personer tog sig högst upp i huset på ett nästan cirkusigt sätt till en stor sal där de inväntade vårt luciatåg. Basma tyckte vi såg ut som änglar och vi bjöd på pepparkakor. Akustiken var kick-ass. Publiken verkade gilla vårt framträdande och allt var frid och fröjd. Sen dansade vi en massa ute på bakgården. I en stor ring trillade vi fram, allihopa tillsammans. Jag bara älskart! När en kille dessutom puttade undan en av personalen för att få stå brevid mig blev det ännu bättre. Nevars, men det är så fantastiskt hur kärvänliga alla är mot oss, vi talar inte ens samma språk. Mycket dans blev det, och skratt. Följa-John och fridans inkluderat. Vi hann även med lite lekar innan det var dags att ta farväl. Alla är så härligt glada på centret och jag verkligen älskar vad de gör. Aktiviteterna är mycket kreativa och omväxlande, de kan så mycket. Basma sa idag att hennes dröm är att de ska kunna få lön för sitt arbete, jag hoppas den blir sann. De har mycket arbete framför sig, tydligen har samhället svårt att acceptera personer med funktionsnedsättningar. Awareness, knowledge, understanding and solidaritet får bli ledorden.
Vid två hade vi tatueringstid, nästan allesammans. Fem av sju kom därifrån med en tatuering och jag är en av dom. Studion var mycket liten och på övervåningen av en herrfrisör. Tatueringsmannen var galen, han hivade i sig whiskey och kedjerökte friskt. Han såg heller inte ut som en stereotypisk tatuerade, mer som en kontorsnisse. Fördom krossad, love when that happens. Han drack nog faktiskt en hel flaska whiskey, ish. Ungefär en flaska för mycket med. Han påstod att han inte jobbar bra annars och tatueringarna vart bra så man ska la inte klaga :-P Många timmar blev det där. Det var mysigt med najsig musik och trevligt sällskap. Jag var först ut och nu pryder 'Falafel two shekelspå arabiska' min vänstra innerarm. Detta eftersom falafeln kostar det här i Dheisheh camp. En minnestatuering som heter duga! Och ja, lite knäppa är vi nog allt. Jag fick genast en chans att testa den på ett falafelhak nedanför där Falafeln kostar fem shekels (tio kronor). Killarna som jobbade där gillade den verkligen och tog tillomed ett kort. Fem shekels fick jag inte betala heller för de tyckte två shekels var nog, it works ta mig fan. Jag borde gjort den tidigare på resan! :-P Alla palestinier här hemma på Laylac är mycket förtjusta i den med. All cred till Agnesius som kläckte idén och som härmed är min falafelpartner in crime i och med att hon också har en :-D
Kvällen efter det var urmysig. Tända ljus, gitarr och sång. Medicin för själen. Hur ska jag kunna lämna detta fantastiska ställe? Människorna här alltså, bäst.
Over and out.
Kommentera