Hejåhå här kommer ett mastodont i inlägg, tre dagar komprimerade till ett inlägg. Jag börjar med det roliga tror jag - idag var vår FÖRSTA lediga dag på resan. Bara vetskapen om det kändes helt fantastisk. Lugn och skön frulle med vår egengjorda inte alls symmetriska adventsstake tänd, första advent - ah. Sen åkte vi tamigtusan till Döda havet, världens lägsta plats. Temperaturen nådde minst 20 grader och solen trivdes på en klarblå himmel, även vi trivdes i solstolar med glass och en bacardi breezer. Att bada (läs flyta) i Döda havet var något alldeles särskilt, man kändes sig som en kork. Jag kunde liksom stå upp utan att stå på botten, och man var tvungen att ligga på rygg för att inte drunkna. En lerinpackning senare var vi lena som bäbisar, plus att det var fantastiskt kul att kleta in sig med den mörka smetiga leran. Eksem och sår vart inte så glada dock, sved värre är syra (antagligen inte men ändå). Världens lägsta plats, kanske världens bästa.
Igår var den absolut starkaste och mest emotionella dagen so far. Vi åkte till Hebron vilket var lite osäkert från början i och med att det brukar vara lite stökigt där när det är stökigt so to say. First off var vi på DCI - Defence for children international. Deras huvudsakliga arbetet kretsade kring att skydda barn och unga som fängslas, bevaka deras rättigheter, rapportera våld och sexuella övergrepp samt stötta familjen. Den huvudsakliuga anledningen barnen arresteras är att de kastar stenar. De är oftast 14-16 år gamla, men ibland 7, eller 3. Utan fungerande lagar är det ibland svårt att skydda barnen. DCI lobbyar även för barnlag och samarbetar internationellt. Hur kan det bli en vettig person av barn som arresteras? Yngre barn hålls på poliskontoren och föräldrarna får köps ut dom för alldeles för mycket pengar. Dit skulle jag kunna tänka mig att åka och volontära, eller skriva c-uppsats för den delen.
Efter detta besökte vi nåt shady kontor där nån socialarbetar-union höll hus. Därifrån gav vi oss ut i Hebron med en guide som var känd aktivist, tror det var 23 gånger han hade blivit arresterad. Väldigt informativt och in alls läskigt. Hepp så kom resans första checkpoint, overkligt att bara traska förbi soldaterna som står där alldeles för många med alldeles för mycket muddering efter att bara en av oss visat pass. De flesta är unga med, och skyltar gärna med sina stora vapen. Kalla kårar. Vi fick se en del settlements och höra om hur det var innan det kommer bosättare och bestämde sig för att bo där. Den gamla huvudgatan låg i princip öde, endast några bosättare lunkade fram på sin shabbat. Det är en så obehaglig känsla, att traska runt i något som känns som en spökstad full med militärer. Bosättare erbjuds iblsnd massvis med pengar och förnödenheter för att bo kvar, samtidigt erbjuds palestinier pengar för att flytta. En butiksägare vi träffade hade blivit erbjuden miljontals US dollar men vägrat. Inom mig kände jag hur jag fick kväva tankar om att han borde ta pengarna och dra. Jag hade aldrig velat leva där det finns bosättare. För varje bosättare går det fyra militärer. Och det är helt logiskt att man måste ha checkpoints, övervakningskameror och vakttorn överallt för att skydda de stackars bosättarna mot de hemska palestinierna. Stenar som maskingevär. Fräscht. När vi gick mot ett ställe på gatan där palestinierna inte får passera möltte vi när palestinska demonstranter. Det skulle tydligen vara en sitdown-demonstration idag eftersom palestinierna nekats tillträde. Helt plötsligt börjar det smälla, öronbedövande högt. Guiden bara skrattar och förklarar att det var ljudbomber. Samtidigt vänder vi riktning och går mot ljuden eftersom de palestinier vi är med inte får gå längre på den gatan. Ljuden blir fler, fortfarande bara ljud bomber och vi lotsas lite motvilligt mot ljuden. Här börjar rädslan krypa sig på. Helt plötsligt sticker det i ögon, näsa, hals och lungor - tårgas! Vi byte riktning och går i rask takt gjort från smällarna och gasen, militärer kommer springande. Jag inbillar mig att de ser lite skamsna ut. Plötsligt nåt vi gränsen där bara vi vita, privilegiade, får fortsätta. Medans vår guid stressat försöker förklara vägen dit vi kan mötas igen flockas militärerns, några blockerar hans väg - han får verkligen inte gå ett steg till. Press kommer, demonstrant. Guide, andra tjommar. Unga bosättare som flinar åt palestinierna. Vi. I en salig blandning. Jag står några meter bort, skiträdd. Skriker på de andra att komma, vi är inte säök här om det eskalerar. De andra är nyfikna, min nyfikenhet är helt bortblåst av rädsla. Vi tar oss iväg och möter en svensk kille som är här och jobbar för EAPPI. De bevakar checkpoints och dokumenterar vad som sker. Tillslut joinar vårt palestinska Posse och touren fortsätter. Bara sådär. Jag hör inget med som sägs. Förihelvete att stå ut med dessa dryga maktspel varje dag, tårgas och militärer är vardag. Louise ställer några frågor till en militär, han är tjugo år och vill öppna en shop när han är klar med militären. Han visar video på när han gör cpr på någon skadad i en demonstration, viktigt att visa att han inte är ett monster. Han filmar, hånar och förkastar allt vårt Posse säger som lögner - tuff attityd men ögona vittnar om rädsla. Så ung och.. Mänsklig. Usch. Det var typ dagens värsta. Hur kan man påverkas så mycket av sin omgivning att man står ut med att vara militär? De har ju praktiskt taget inget val. Både tjejer och killar gör tjänstgöring i militären. Barnen vi träffar på är olika, många är desperata, arga. Några är glada, säger i love you. Gamla staden är nästan öde den med, över huvudmarknadsgatan är det galler. Bosättarna har liksom byggt på våningar på de palestinska familjernas hem, uppifrån kastar de skräp och gallrena ska skydda mot det. De skyddar inte mot ruttna ägg och smutsigt vatten dock. Överallt är det militärtorn och kameror. Att man kan förmå sig att leva här är för mig ofattbart. Jag behöver terapi efter en lite demonstration. Typ. Militären rättfärdigar sig med att det är av säkerhetsskäl som de måste vara där, för att försvara. Mot vad fan då vill man fråga. Palestinierna har stenar, de har maskingevär.
Over and out.
Kommentera