Gårdagen blev lite annorlunda. På grund av ihängande sjukdomar både åt höger och vänster beslutade jag mig för att stötta upp det andra gängets intervju istället för att åka ensam till Al-Basma. Medan halva gänget, inklusive jag, har varit på Al-Basma Center för unga och vuxna med funktionsnedsättningar så har resten av gänget påbörjat vårt projekt med att intervjua barn som arresterats för stenkastning eller politisk tillhörighet. Detta projekt är vår fördjupning här i Palestina och genom förstahands information ska vi få kunskap om och förståelse för deras situation för att sedan kunna sprida historierna vidare. Vi kommer alltså presentera vårt projekt på universitetet och förhoppningsvis på fler sätt. Förslag tas tacksamt emot!
Det som berörde mig mest med intervjun var när killen väldigt ingående berättade om de hungerstrejker de genomförde under hans tid i fängelset. Det är liksom sista steget, då är man beredd och fullt inställd på att man kan dö. Inte bara dö sådär utan dö för sitt folk och sina rättigheter. De strejkade bland annat för att de fångar som var från Gaza skulle få träffa sina familjer. När som känns som en självklarhet ur ett svenskt perspektiv. Första hungerstrejken varade i 21 dagar, på endast vatten. De hade innan strejken sytt in salt i linningarna på kläderna men självklart fick de inte ha kläderna kvar. Jag kan inte ens föreställa mig hur man mår efter typ 3 dagar utan mat, tanken på 21 dagar gör mig illamående. Fångarna peppar och tar styrka från varandra, att se äldre fångar härda ut motiverar de yngre. Som en annan kille sa idag "Att börja hungerstrejka är frivilligt men att avbryta är ett svek". Efter några månader slutade deras krav att följas vilket ledde till hungerstrejk nummer två. Detta är tydligen vanligt förekommande. Att man kan ha ett så starkt psyke och en så stark vilja är verkligen anmärkningsvärt, men det är klart, förlorar man hoppet så är nog det mesta möjligt.
Idag hade vi två intervjuer inbokade och varje intervju tar minst tre timmar. Först träffade vi en kille som arresterats som 16 åring. Han vaknade mitt i natten av att det var militärer med riktade vapen överallt i hans hem. Hans resa till första förhöret och alla resor mellan olika förhör, häkten och domstolar var präglade av våld och hot. En av de saker som berörde mig mest var att hans pappa gick bort medans han satt inne, något som tog otroligt hårt på honom. Han fick nyheterna genom andra fångar som i sin tur fått de genom en insmugglade telefon. När han i ren förtvivlan försökte klättre ut från fängelset höll han på att bli skjuten. De andra fångarna lyckades dock hindra detta eftersom lyckades förmedla orsaken. Killen och de andra som var närvarande skrattade åt att han aldrig lyckas ta examen för att han alltid plockas in just när det är dags för prov. Det tog emot att skratta åt det, skolgång är en självklarhet i Sverige. Här i Palestina är så många onormala saker normaliserade. När brorsorna berättade om pappans död och vi blev berörda förklarade den ena att det får honom att känns sig dum nästan, att han borde gråta. Men de har gråtit nog. Han var även efterlyst då han lyckats undkomma soldater som haft som enda syfte att hämta honom mitt i natten tre gånger. Att inte kunna sova i sitt eget hem eller kunna gå klart skolan för att man aldrig vet när de står där mitt i natten. Jag ryser.
Hur det ens kan tillhöra vardagen att barn (!!) rycks upp från sina sängar mitt i natten och sätts i fängelse för anklagelser om stenkastning, molotovcocktails eller tillhörighet i det politiska partiet (eller organisationen då det inte är ett erkänt parti) PLFP. PLFP står för Popoular front for the Liberation of Palestina, folkfronten för Palestina . Vare sig anklagelserna är sanna eller inte så är det helt fucked up och borde inte vara möjligt. Barn ska inte vara i fängelse. Många gånger isoleras de i små mörka celler och utsätts för låtsas rättegångar med framskjutet datum gåäng på gång. En kille fick sin dom 40 dagar innan han skulle släppas, ha hade då suttit fängslad nästan två år.
Killen vi intervjuade nu ikväll hade också suttit två år. Han hade bland annat suttit i låtsascell med låtsasfångar som skulle få honom att erkänna saker och fått veta att han hade cancer. Cancern visade sig inte heller vara sant utan bara ett försök att knäcka honom. Gemensamt hittills har varit att de har svårt att drömma, svårt att se sig själv i en framtid. Sömnproblem och matproblem är nästan ett faktum och självbilden förändras. Hur kan man ha några drömmar om man inte ens vet att man är kvar hemma dagen efter? "Ockupationen måste ta slut innan vi har någon chans till en framtid". I all denna hopplöshet finns dock alltid hopp, några drömmar om rättvisa och frihet.
Ikväll somnar jag med huvudet fullt av omarbetade tankar och information. Hoppas kunna ge en mindre rörig bild morgon. Over and out
Kommentera