Nu ligger jag i min säng i vårt varma hotellrum och nu var det snart en timme sen jag hörde syrener utanför. När vi vaknade i morse vart vi snabbt varse om morgonens mord i en moské i vår del av stan. Detta sägs ha skett som svar på en händelse i måndags som rubriceras som 'busschaufför hängd i buss'. Några ur gänget hade varit ute och joggat imorse, hujedamig. Vi är i otroligt goda händer, händer som vet mycket mer än alla andra här i Jerusalem. Dessa händer anser oss även vara så pass säkra att dagens schema inte påverkades något och det enda man märkte var utökat antal poliser i city. Vi har dock blivit tillsagda att hålla oss inne nu på kvällen i och med mycket oroligheter och demonstrationer i området. Vi lyder och har pratat med mammor och annat löst folk. Kvällens middag inhandlades på marknaden och bestod av mandlar, cashew- och pistagenötter, fetstor avocado med färskt bröd och granatäpple. Fyfabian så gott alltså. Nu ska jag försöka summerabtvå galna dagar genom att fumla på en surfplatta. Enjoy.
Resans andra dag startade med en taxiresa till östra Jerusalem. Östra Jerusalem är ockuperat palestinskt område och vi begav oss in i gamla Jerusalem som är en stadsdel omringat med en mur. Muren byggdes på 1600-talet av Ottomanerna och området tillhörde länge Jordanien (http://en.m.wikipedia.org/wiki/Old_City_(Jerusalem)). Vi hamnade direkt vid en kvinnodemonstration där kvinnorna skrek 'Allahu akbar' (typ Gud är större) med hesa stämmor. Detta gör de nämligen dagligen för att visa missnöje mot att Palestiniernas tillträde till Al Aqsa moskén har begränsats på sistone. I samma sekund som Louise sa 'jag vill inte bli filmad' dök ett film-team upp och frågade om en kvinna fick berätta för oss om vad som var på gång, det fick hon trots Louises tidigare ovilja. Så vem vet, jag och Lou kanske är tv-kändisar på nån okänd kanal i Israel. Nästa stopp var en organisation för personer med psykisk och/eller fysisk funktionsnedsättning som heter Elwyn El Quds. Organisationen har funnits i trettio år och när den startades fanns det inga andra som fångade upp dessa personers behov. Det är fortfarande mycket komplicerat politiskt när man pratar om tillgång till social service och östra Jerusalem får liksom inte ta del av kakan de är med och bakar, även om lagen säger att alla ska få tillgång dvs. Jerusalem är väldigt icke-anpassat för exempelvis rullstolar vilket gör Elwyns arbete svårare. Annars är det rätt likt Sverige, man kommer dit på biståndsbeslut. Organisationen driver en massa olika program för i princip alla åldersgrupper. Det var ett fantastiskt ställe med så mycket värme, vi fick en rundtur och träffade en massa härliga personer som bland annat lagade mat som caterades ut till bla skolor, packade plastbestick till restauranger, sorterade eltillbehör osv. Olika dagcenterprogram typ. När vi senare vid ett annat ställe var ute och luftade oss lite efter lunchen började det plötsligt sticka i ögon, hals och näsa - tårgasrester helt klart. Vi tog skydd inne på centret vi besökte. Lite wierd ändå för man såg inget eller så. När vi frågade en sjukgymnast vi träffade sa han typ att 'jaa det var tårgas, det händer alltid här, ungdomar.. Riots..' nåt i den stilen.
Väl tillbaks i gamla stan regnade det kraftigt men vi fick ändå en guidade tur av områdets mest heliga kristna platser. Vi gick Via Dolorosa - Smärtans väg som är en pilgrimsvandringsled som Jesus sägs ha burit ditt kors längs. Till slut besökte vi Den heliga gravens kyrka, även kallad Uppståndelsekyrkan där Jesu grav finns. Kyrkan är även byggt på den plats där Jesus sägs ha korsfästs och delar av korset sägs återfinnas där. Det blev lite too much till slut när man inte är religiös what so ever men ändå sjukt mäktigt, otroligt fin kyrka och magstarkt med så många kristna som utövar sin tro på ett ställe. Coolt att besöka en World Heritage Site mä.
På vägen tillbaks från gamla Jerusalem råkade vi på en vegansk restaurang som sedan blev vår middagsplats. Svamplasagne var smör för själen vill jag lova. Idag har vi besökt ett social kontor i västra Jerusalem. Vi kände oss nog ganska hemma, fast ändå inte. En skylt i vänterummet visade att vi inte får ha pistoler med oss in, attans bananer. De jobbar med alls olika sorters sociala problem här, förutom ekonomiskt bistånd. Här fanns typ 4 socialarbetare och 50 volontärer. Arbetet sker nära klienterna och socialarbetare/volontären hanterar alla de sociala problem klienten kan hans ha. Det handlar om dialog, empowerment och att hela tiden bygga upp och ge tillbaka till sitt community. Det som klienter lär sig lär de sedan andra i communityn. Många gånger anmäler de sig även som volontärer på Socialkontoret. Vi träffade en kvinna som delade sin historia och berättade varför hon ville ge tillbaks genom att vara volontär, så mäktigt tycker jag. Nätverksarbete och att hitta personers egna resurser och ta vara på dem. Yeah liksom. Oroväckande dock att det verkar svårt att tillvarata sina rättigheter, lagar ändras och man kan bara åtnjuta sina rättigheter som man har makt och kunskap att hitta undantag. Och undantag ens undantag. Socialarbetare här jobbar mycket med att inge hopp, hjälpa folk att inte ge upp. Vi fick även träffa en kvinna som jobbade med asylsökande och deras situation här är minstsagt mindre bra än i Sverige. Typ 4 av 53000 har fått flyktingstatus och de har inga direkta rättigheter alls. Hon hjälper dem med myndighets kontakter och kontakter med andra service officers.
Efter det begav vi oss mot Hadassah hospital som är ett universitetssjukhus och ett av Israels största. Efter en fantastisk falafel träffade vi en sjukhuskurator som hädanefter benämns hjältinnan. Herreminje vilka omständigheter de jobbar under! Hon berättade om en kvinna från Gaza med månhålecancer som fick en behandling hos henne, sen fick hon inget tillstånd att ta sig tillbaks till återkommen och en behandling i Gaza ledde till att hennes mun helt har pajat. Hon behövde akut komma tillbaka för behandling med nekas på grund av att hon inte beviljades tillstånd. När hon väl fått tillstånd att komma så finns inte pengarna osv. Att den vård man får styrs av vilken religion och folkgrupp man tillhör käönns helt absurt. Dessutom skapar språkbarriären ett hinder som även det kan leda till att de nekas vård iom att få läkare pratar arabiska. Usch, ibland kände jag bara för att skrika 'sluuta' och springa därifrån. Jag kan inte förstå hur man klarar att jobba där, man får sådana otroliga perspektiv på Sverige och det liv man lever med tillhörande rättigheter. Hjältar säger jag bara, hjältar men mest hjältinnor. Dialog - kärlek, kunskap och förståelse to rule them all.
Over and out.
Kommentera