haniva.blogg.se

Nu är det fredagsmys, om det så är det sista vi gör! Vi har just tryckt i oss en stor bytta guacamole i vårt mysiga allrum här på Laylac. Börjar kännas som hemma. Alltid fullt med folk och rök, gott om sång och walla habibi. Det är heller inte ont om jallas vill jag lova och strömavbrotten kommer mer ofta än sällan. Iskallt vatten i kranarna är vardag, en gång fick jag avnjuta en ljum dusch. Så härlig den var. Idag har varit en bra dag, som så många andra. Men likförbannat gnager och gnisslar det i mitt inre. När vi som alltid hamnar i diskussioner om vad palestinierna inte får göra eller vart de inte kan åka slutar det alltid med att någon utbrister - WHY!? Maktspel, ondska och "för att de kan". Vardagsvåldet bedövar.

 

Att försöka förstå vad som egentligen händer här är i princip omöjligt. Att en stat fullproppad av militärer leker med ett helt folk som om de vore dockor i deras sjuka spel är helt ofattbart för mig. Hur mycket man än läser på blir det inte klarare. Att bosätta sig i ett land där det redan bor folk är sjukt i sig, men det slutar verkligen inte här. Staten Israel kom till 1948, på palestinsk mark. Varken första eller andra intifadan känns ju så konstig, klart man måste få protestera mot något så bissart som detta. Men nästa helt absurda fakta är att inte ens de områden de tilldelats - Gaza och Västbanken får de ha i fred utan då proppas området med bosättare som såklart ska ha rätt att bo kvar i sina städer. Jag menar, det vore ju helt sjukt om Palestinierna skulle köra iväg israeler från de land de tilldelats i sitt från början egna land. Herregud. Men inte fan är det nog med det utan självklart måste det även byggas en mur kring Västbanken för att förhindra att palestinierna får ta del av det land de har rätt till. Muren planeras bli 720 kilometer lång och än idag byggs det på den. Jomen muren har ju bidragit till att det utförts färre terrorattentat förstår ni, och den är ju bara permanent. My ass. I mina ögon är det helt ofattbart att det sker, idag, i vår värld. Om man ska ta sig emellan två palestinska städer, i Palestina, måste man åka igenom israeliska checkpoints där man genomsöks och förnedras. Kanske arresteras för nåt hittepå-tjosan bara för att det är kul. Muren separerar familjer från sina olivodlingar, jobb och tidigare liv vilket påverkar varje dag av deras liv. Att behöva korsa en två eller tre checkpointvarje morgon för att ta sig till jobbet (ibland kan man få köa tre timmar i varje) är vardag för många palestinier. Andra har fått skapa sig egna jobb. Igår fick några volontärer härifrån stå tre timmar i regnet i en checkpointen vid Nablus bara för att. Vart man kan hitta så mycket hat och ondska som måste krävas för att stå i checkpointen är en ständig fråga man ställer sig. Visst att man är medveten att det finns onda männsikor men att det verkligen kryllr av dom gör mig illamående. En kille från Laylac som barnvaktar oss ibland berättade att han var uppe till fem imorse eftersom 50 militärer kom till hans område mitt i natten och letade efter nån kille. Tårgasbomberna och gummikulorna regnade. Samma militärer som på Ramadan rusar in i folks hem och vänder på bord och blandar ihop alla maträtter bara för att de kan. Blääää, jag mår ständigt illa här. Dessutom finns det motorvägar på Västbanken som inte palestinierna får åka på. Vi fick det berättat för oss att det finns ett h som blev inbyggt med mur på tre sidor av huset. För att få familjen att flytta blev de tillsagda att de inte fick öppna sina fönster. Frächt. Vår handledare sköts helt oprovocerat i foten av militärer och hans fru blev beskjuten när hon gick längs gatan här vid Dheisheh camp för några/en del år sen. Vardagsmat. Det känns som våra huvuden är helt fullproppade av information och hemska historier att jag börjar tänka "det där har vi ju hört förut" om många av de saker jag nämnt ovan. Detta känns vidrigt måste jag säga men kan även vara ett symptom på att vi inte haft en enda dag ledig sen vi kom hit. INTE EN ENDA DAG. I ett främmande land där allting sålänge var helt nytt. Man har liksom vant sig vid den hemska vardagen de lever i här. Det är så otroligt scvårt att färsöka hålla sig något så när neutral här, jag vill viga mitt liv åt att kämpa för ett fritt Palestina. Men, för mig handlar denna neutralitet om att faktiskt inte hata (okej jo, elaka staten och militärer och andra som vidmakthåller dessa människorättskränkningar). Att inte dra alla israeler över samma kant genom att lära känna människor på båda sidorna. Jag tror att det är viktigt för oss att faktiskt få känna. Samtidigt som jag lovar mig själv att om jag var Israel skulle jag kämpa för Palestina. Hoppas Sverige fortsätter trycka på ordentligt nu när ett erkännande av Palestina trots allt gjorts. Hoppas man kan känna sig stolt att vara svensk i framtiden. Jag vi!l från djupet av mitt hjärta be alla engagera sig i denna kamp .

 

Igår deltog vi i en International conference for social workers på Betlehem University, ordnat i samarbete mellan britter och palestinier. Det var maffigt och de forskningsrapporter vi fick ta del av var mycket spännande. Bland annat pratades det om hur ockupationen påverkar familjer och man kan se ett tydligt samband mellan våld i nära relationer och ockupationen. Den stress, förödmjukelse, våld och förnedring palestinier får utstå i sin vardag föder frustration som ofta går ut över familjemedlemmar. Ett annat ämne var hur kvinnor till martyrer ofta tvingas gifta om sig och hur det innebär dubbel stress för dem. Att kvinnans roll som ensamstående mamma inte är allmännt erkänd ligger till grund för detta. I Palestina har de inga erkända lagar eftersom de inte har någon stat. En mix av israelisk, jordansk och egen palestinsk lag tillämpas. Detta innebär såklart att socialarbetare inte pluggar juridik. 

Många intressanta vinklar. Vi träffade även en organisation som jobbar med att bevaka människorättskränkningar mellan palestinier. 

 

Det här får vara mer än nog för idag, hoppas jag gett någon nån ny kunskap om konflikten som hen inte hade innan. Vill även understryka att det här bara är mtt perspektiv på saken. Jag som bara skulle blogga om den glada dag jag haft idag så blev det såhär, det får bli imorgon istället helt enkelt. Håll till godo.

 

Over and out.